Det har helt klart varit lite sinnestungt de senaste dagarna. Jag erkänner, de där bilderna på mig själv satte känslorna i svallning. Sådan enorm stolhet och fighting spirit som blandas med skam och äckel. En liten snabb tanke om att jag ju ändå inte ser ut som på bilden fastän den bara togs häromdagen… Andas. Andas Anna!
Jag älskar ju internet. Hänger i lite forum här och där. Läser, skriver och kommenterar. Jag är oerhört stor facebookanvändare, instagram och twitter. Tror till och med att jag har ett gammalt flickr konto liggandes och skräpa. Jag har numera ett konto på mötesplatsen. Tittar runt. pratar lite här.. pratar lite där. Jag testar många forum på nätet för att se var jag passar bäst och avfärdar det jag inte gillar. Jag har postat den där bilden på mig själv lite varstans och jag måste ju säga att gensvaret har varit enormt.
Förutom alla välmenande kommentarer från vänner, har det alltså fullkomligen haglat in kommentarer denna vecka från helt okända människor. De flesta män. Förutom en tjej som twittrade “My KIK is sexybutt90 I want to talk to you and I think you are hot. find me.” Jag kunde inte låta bli att skratta.
Sen blir jag lite ledsen. Så ytligt. Intresset växer alltså för mig eftersom jag nu visar upp en “figur”. Samtidigt har hela jag lust att vråla “jag är fan inte het!!” Jag har gått ner 23 kilo från att ha vägt sjukt mycket. Jag är fortfarande ganska stor. Fatta! De vet ingenting om mig, hur jag är, hur jag mår, hur jag tänker eller känner. De känner inte till mina värderingar, mina val eller att jag och min bror har sjukt roligt på jobbet. Bedöm aldrig mig utifrån min kropp!
Idag var en sådan dag när jag fått torka tårarna av skratt. När jag står nästan dubbelvikt för att inte kissa på mig. Min bror är hysteriskt rolig att jobba med. Jag vill aldrig byta jobb! Faktiskt. Eller jo, om jag vinner de där 124 miljonerna.. då kanske.
Idag halkade vi in på Värmländskan och Kil. Vi kan ju det vi håller på med idag och vi kan arbeta och samtidigt gå och pladdra på. På värmländska. Skulle folk höra oss måste de böra undra var det slog snett någonstans. Men idag var jag och hämtade ett par nya jobbarbyxor. Jag kan inte längre ha de gamla. Som att gå runt i en blå presenning. Och DET är ganska roligt!
