När jag kom hem från Kristianstad, dagen efter operationen mådde jag ganska bra. Morgonen hade varit lite sisådär. Jag hade svårt att få i mig frukosten. Jag mådde ganska illa och varje tesked var en liten kamp. Men när jag väl kom hem slappnar jag av lite grann och jag kunde sakta men säkert börja dricka lite. På kvällen kom en av mina goa körkompisar och lämnade en blomma och en målarbok och jag blev så rörd att jag börja gråta! Vilken omtanke och värme! Åh underbara människa. Jag tror hon tog hem en miljard pluspoäng den kvällen!
Jag minns så väl att jag gjorde en hemlagad tomatsoppa några dagar efter operationen och mixade ner fräst köttfärs för proteinets skull. Det var så gott. Dagen efter skulle jag värma lite till lunch. Jag tog en tesked men den vände sig i magen och jag fick rusa ut på toaletten. Här började ett par veckors enormt tuff period. Jag mådde illa. V a r e n d a vaken minut. Allt smakade illa. Allt jag ens försökte med, gav mig kväljningar och jag klöktes. Drack jag vatten för fort vände det sig i magen. Men jag försökte hålla modet uppe och spatserade ner till skolan och mötte min dotter varje dag. Många jag mötte frågade hur det var och på rutan svarar jag “jodå, det går väl bra – jag mår lite illa, men det går väl över”. Kanske inte riktigt sanningsenligt men ändå inom ramen för vad som är accepterat.
Jag fick tillslut veta att jag hade svamp på tungan. Torsk hette det på min dotter när hon var spädbarn! Med lite gurglande i ramlösa ett par hundra gånger om dagen och tungskrapa så försvann illamåendet. Jag kunde få i mig lite välling! Det var himmelskt. När jag tog de första tuggorna av potatismos trodde jag nästan att jag skulle börja gråta. Varm mat! Riktig mat. Äta långsamt, långsamt. Åt jag för fort kom det upp. Julafton firade jag i år med en bit laxpaté och lite romsås. Den kvällen blev också den värsta hittills. Jag kräktes så många gånger. Jag hade så himla ont i magen. Min underbare man ringde till sjuksköterskan och pratade med dem åt mig. Mer tabletter. Någon gång på småtimmarna somnade jag och sedan dess har det varit som om ingenting hade hänt.
Mitt i allt är vi i full färd med att planera bröllop. En bröllopsmiddag som för min del skulle bestå av mos och puré. Vad gör man för mat då? Vi valde tillslut potatisgratäng och kyckling. Två rätter som går hyfsat bra att mosa på tallriken, men som ändå blir gott för gästerna. Det var tufft att vara på resande fot i nästan en vecka. Få restauranger längs vägen serverar puréad mat! Jag glömde stundtals att äta. Jag glömde framför allt att dricka, även om jag fick i mig en hel del vatten under bröllopsmiddagen så på bröllopsnatten 03.30 när vi åkte hem var mina fingrar skrynkliga av vätskebrist. Jag har sedan dess kämpat med att få i mig vatten och håller ett vakande öga på mina fingrar. Jag är konstant trött och ganska hängig. Jag märker också stundtals hur humöret är påverkat. Jag blir lätt nedstämd. Jag tycker att mycket är betydligt mer påfrestande än för några månader sedan. Min kropp är försatt i svält. Helt frivilligt. Mina nerver påverkas. Min kropp sliter. Men jag mår bra nu. Jag har gått ner 20 kilo totalt. Både innan under och efter operationen. Jag räknar från min tyngsta vikt nån gång i Somras/höstas. Det är liksom det som är intressant för mig.
Idag tog jag min första cykeltur igen. På väg tillbaks. Vägen är lång!
