Vi är ganska sällan ifrån varandra jag och min man. Jag kan knappt minnas senast. Denna vecka har vi dock inte setts på några dagar då jag spenderat 5 dagar på Stockholmsmässan och Stockholm Furniture Fair. Det är helt fantastiskt roligt! För att inte tala om alla vackra och helt fantastiska montrar, alla glada människor jag får tala med under veckan och alla idéer som föds blir jag så enormt taggad att förändra. Fast det är just det, vad är det jag vill förändra? Äh det gör detsamma. Att jobba i monter är verkligen så enormt roligt! Och tröttsamt. Jag måste erkänna att jag var lite orolig och lite spänd inför veckan. Vad klarar min kropp i dagsläget? Jag vet liksom inte riktigt vad jag har den. Kommer jag kunna äta alla mina mål? Kommer jag kunna få i mig all vatten? Finns det några små portioner att äta? Hur kommer fötterna att må, jag är inte van att stå upp hela dagarna längre heller! Men det har gått över förväntan. Visst har fötterna värkt om kvällarna och den där vansinniga tröttheten har lamslagit mig redan vid 20.30 om kvällarna. Dessvärre helt fruktansvärd hotellsäng så jag har nog mer ont i kroppen av den än faktumet att jag stått upp en hel vecka.
Men det jag skulle komma till är känslan när jag kommer hem. När jag parkerar bilen utanför och de två här hemma rusar ut. Väntar på mig på trappan och jag får den ena kramen efter den andra. Känslan av att vara så enormt efterlängtad, saknad och älskad. Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt de känslorna så tydligt och så starkt. Att sedan få en nybakad tårta, blommor och en hel hög med teckningar. Ett nystädat hus, renbäddad säng! Jag älskar min familj. Jag tror jag behöver åka bort och jobba lite oftare!
