Stefan Lövfen väljer bort Vänstern för Allianspartierna. Det får mig att fundera på om det inte hade varit bättre att behålla vår starka och väl förankrade regering ett par år till, utan att orsaka avvaktande marknad, en sjunkande krona och företag som går tillbaks i “vi avvaktar”. Jesus, jag vet vad avvaktar innebär. Men jag ska inte måla fan på väggen. Jag hoppas, innerligt, på att det blir bra och att vi tuffar på framåt. Tolkar man ekonomernas analyser verkar det ju ändå som att det kommer vara rätt lugnt.
Jag hade tidigare idag en liten diskussion om skolan. Jag tycker vi ska våga satsa på de barn som vill. Givetvis tänker jag alltid en extra gång när någon ifrågasätter min egen tankebana. Har jag fel? Tänker jag tokigt? Tills dottern för bara tio minuter sedan visar upp sin hemläsebok. Hon var så otroligt stolt förra veckan. Läste 15 sidor längre än vad hon “behövde”. Hon ville, kämpade, det lossnade och hon läste på som bara den. Idag ser jag i rapporten att till nästa fredag ska hon läsa ytterligare tre sidor. Från de första sju. Alltså inte en sida längre än hon gjorde förra veckan. Inte en mening till.
Hela jag sjönk ihop när jag hör min dotters ord. “Ja dit har jag ju redan läst, så jag behöver inte läsa något denna vecka.”
Jag suckar. Jag börjar fundera om jag totalt fattat skolan fel? För jag är ju inte ense någongång. Jag måste nog lusläsa ALLA partiers skolprogram. Eller så skiter jag i det och skriver en bok. Eller tar fram symaskinen igen och lägger ner allt vad skrivande heter. Mamma vill att jag ska bli politiker. Ja, kanske skulle jag. Min enda fråga är ju; För vilket parti?
Eller så kanske man ska vara populistisk och gå med i SD, sambon har ju ändå ca 15 stridsvagnar här hemma från andra världskrigets Tyskland och Sovjet, och enligt SVT finns ju SD överallt! För det är ju också så; håller jag inte med om att det var en bra seger igår, eller direkt avfärdar SD som fruktansvärt och alla andra bedrövliga adjektiv vi kan finna, så blir jag direkt ifrågasatt om jag älskar min plånbok mer. Vilket faktiskt kan göra mig förbannad. Jag har en dotter med invandrarrötter! Tredje generationen. Flykt från diktator. Ibland får jag lust att vråla; Tror ni jag vill ha den skiten att styra mitt land? Som inte vill ha henne, hennes far eller farfar här?
Men vad spelar det för roll? Jag älskar min plånbok. Jag älskar att mina ca15 års slit, hårt arbete och ännu mer slit och speciellt de sista åren som ensam i för stor villa med förstora lån gick runt. Jag har tagit mig igenom 5 års högskolestudier på inte allt för stora lån då jag jobbar utnder tiden. Jag har aldrig varit arbetslös. Kanske för att jag tog de där “skitjobben”. Jag delade ut tidningar i 1½ år med arbetstid 02.15-05.30. Två timmar senare var jag på plats på en skola. Jag är stolt att jag fixat mitt livs värsta ekonomiska kris. Jag är stolt för att jag fick det att gå runt. SJÄLV! Jag är stolt för att jag idag har några få tusenlappar på kontot. Jag har kämpat bedrövligt hårt för dem så kom inte och säg att jag måste dela med mig. Jag delar gärna med mig i form av andra saker. Jag skänker kläder, porslin, möbler. Allting handlar inte ALLTID om skattesatser.
Jag är som jag är. Det har jag konstaterat i många år och jag tror inte på någon större förändring. Kan hända är jag en aning mer engagerad i specifika frågor nu än för 10 år sedan. Jag har insett att jag är ganska bufflig typ emellanåt eller upplevs som sådan kanske. Jag säger vad jag tycker, står för mina åsikter och får emellanåt försvara mig ganska hett. Det där med åsikter är en delikat fråga. Jag tror alla skulle svara att de vill ha ärliga människor omkring sig. Men när ärligheten blir lite jobbig, lite påträngande är det inte lika självklart.
Men jag är rätt snäll. Innerst inne. Till de som är snälla mot mig. Och ikväll hade vi en sådan där härlig stund i ridhuset. Jag dottern och hästen. Svettigt som tusan. Men härligt!
