Jag hade inte en aning om att man kunde ha såhär ont i ett par muskler. Mina vader är helt fruktansvärda idag. Genom åren har jag helt klart haft träningsvärk, men att faktiskt bara kunna stappla fram, är för mig en ny företeelse. För jäklar vad det känns. Efter en tämligen produktiv dag måste jag nog ändå erkänna att jag sitter här framför datorn och funderar på hur jag ska göra nu. Jag vill ogärna bryta min utmaning redan dag 4, men tanken på att utföra fler jumping jacks får mig nästan att börja grina. Jag kan verkligen inte. Det går inte. Jag har därför börjat fundera på tanken om att under cardiodelen helt enkelt trampa på träningscykeln. Det handlar ju om att få upp puls. Borde inte göra så stor skillnad. De övriga styrkeövningarna kan jag nog pressa mig igenom. Svag träningsvärk i axlar, överarm, skuldror och mage. Men där kan jag köra vidare känner jag. Men vaderna… Aldrig i livet.
Envis vinner!
Jag måste också erkänna att de tär lite kul att se min träningshörna framme. Det stör mig inte att ha hantalar och bollar och liggunderlag mitt på vardagsrumsgolvet. De är där av en anledning! För JAG SKA LYCKAS!
Nej, nu ska jag byta om. Och träna. På ömma, onda och stela ben. Jag följer min dröm.
