Det var en väldigt lång resa vi gjorde i lördags. 152 mil någonting, med släp. Det tog oss 20 timmar. Jag måste erkänna att det gick lite, lite för fort mot slutet. Jag måste även erkänna att vi hade extremt korta matpauser. Vi hade ett mål. Vi villa komma fram. Vi ville komma hem.
I torsdags eftermiddag tog jag flyget till Luleå. Sprang iväg tidigare från jobbet för att hinna med flyget från Halmstad. Det var tydligen ett flyg som mellanlandade i Jönköping. Jag är inte så förtjust i att flyga och definitivt inte i att landa. Det är alltid så mycket turbulens när de ska gå ner för landning. Jag blir lite åksjuk och jag tycker det är lite obehagligt. Men det har ju förvisso inte stoppat mig från alla hundra flygningar upp till Luleå denna vinter och vår. Jag blev alltså inte överlycklig när de meddelade att jag skulle få mellanlanda i Jönköping. På Arlanda hade jag sedan 4 timmar och härliga 40 minuters väntetid. Vad gör man på Arlandas terminal 4 i 4 timmar och 40 minuter?
Jo, man väntar!
Det var en hektisk helg, med avsked på sambons gamla jobb i Kalix, hämta släp i Luleå och tillbaks och packa in allting. Avskedsmiddag för hela familjen och sedan det tunga avskedet på lördagsmorgon. Ja faktiskt. Känslosamt även för mig. Att se tårarna över en son och bror som försvinner så otroligt långt bort. Det spelar ingen roll att vi bor i samma land, det är ändå så väldigt långt bort. En son och bror som inte kommer att komma hem igen. (ok på besök men ja, jag tror ni förstår vad jag menar.) Det var fint, och jag förstår. Jag känner mig lite skyldig. Det är ju på grund av mig som han lämnar dem alla där uppe. För min skull som han flyttar. Förlåt. Jag hoppas att han har valt rätt och att han kommer att trivas. Och jag tycker så mycket om er!
Nu är vi i alla fall här. Tillsammans. Hemma. Saker överallt. Ganska rörigt överallt, men ett skönt, varmt, härligt och kärleksfullt kaos. Vi konstaterar båda två att vi tycker livet går lite lätt just nu. Vi har båda nya jobb, nytt liv och när kommer smällen? Vi kan väl inte få ha det såhär bra? Jag brukar sällan ha sådan medgång. Det var ialla fall länge sedan jag hade sådan medgång. Fast jag dras ju med mina hälsporrar. Kan vara nog så plågsamt och igår var jag och vaxade mig. Det är helt klart en plåga utöver det vanliga, men ack så len och mjuk efteråt!
Men jag konstaterar att vi kan ha det väldigt bra. Karma. Allting händer av en mening och livet letar sig, på outgrundliga vägar dit det är meningen att jag skall vara. Som med Turandot och operan. Biljetterna som jag hade bokat till den där weekendresan på tu man hand. Som tårtkalaset och människorna jag skulle träffat då, den där dagen i augusti. Och inte minst den där lilla eken. En ny växer i min odlingslåda. DET är karma, och helt fascinerande. Jag återkommer bara ett år senare med nästan alltihop. Jag får se den där operan, nej inte på premiären och inte med så bra platser, men åh vad bra den är! Jag träffar min sambo istället. Kysser honom på trappan till operan! Och människorna på tårtkalaset blir mina samarbetspartners på mitt nya jobb. Där i den lilla orten, i trädgården intill bageriet satt jag i förra veckan och diskuterade layouter i ett program jag aldrig tidigare arbetat. Jag är stolt över vad jag kan och över förtroendet jag får. Vi, min sambo och jag, har båda gjort gott och handlat med hjärtat i flera år, utan att få den belöningen vi är värda. Nu kom den. Allt på en gång. “When it rains- it pours” som min sambo brukar säga. Och vet ni; Han är himla snygg min sambo. Jag brukar säga det ganska ofta till honom, för han tror inte på mig. Men snart gör han det! För jag har ju alltid rätt!
Nu sitter han här bredvid mig. Väntar på att jag ska trycka på publicera. Det är så mysigt att ha dig här. Min gos. Jag älskar dig.
Nu börjar vi!
