Jag funderar på om jag ska inleda detta inlägg med en varningstext. Något i stil med “detta har inte hänt!” Fast det jag tänkte skriva om har ju hänt, men är av ringa karaktär, så för den som inte orkar läsa längre än hit, har inget att frukta. Inget har egentligen hänt.
Jag väljer att skriva på mitt vis. För det är ju min blogg och att tänka att jag ska skriva som någon annan kommer inte att fungera. Mitt förra inlägg skapade otroligt mycket uppror. Väldigt mycket mer än vad jag hade väntat mig. Jag hade tänkt att det skulle bli reaktioner på innehållet. Fy vad hemskt, fy vad äckligt, fy vad jobbigt. En och annan kommentar med att wow, impad av ditt lugn igenom allt och vad fint du skriver om din man. Jag har mottagit kritik förr. Det är inget nytt. Det som förundrar mig är hur många som väljer att gå andra vägar. Ja, alltså inte kontakta mig direkt. Varför gör en inte det? Som förra hösten när jag var helt skogstokig för att jag tyckte skolan gav usel information, för att de tvingade min 7-åring att åka buss 6.38 på morgonen. När föräldrar väljer att maila fröken, maila rektorn? Jag blev kallad till skolan då. Samtal om min blogg. Mitt skrivande. Det gör uppenbarligen ont när en petar i sådant som inte är riktigt bra. Fortfarande händer det att min dotter kommer hem och berättar om barn, som jag inte känner, som frågat om hennes mamma är dum i huvudet? Människor som inte känner mig kritiserar mig öppet. Varför? Jag hade inte förväntat mig att få försvara ett inlägg om min kärlek till min man. För jag skulle göra den där brottningsmatchen varje dag, om det skulle behövas. Jag hade inte förväntat mig att det skapade sådan vrede att jag inte ens är värd att ha kvar som vän!?
Jag är tacksam att jag inte behöver hålla min man var natt. Jag är också väldigt glad för de som tyckte om min text. Tacksam för de som lärde sig något nytt.
Men det var inte om detta jag hade tänkt att skriva idag.
För två veckor sedan bestämde jag mig för att lägga om mina kostvanor och börja träna igen. Ni som har följt mitt bloggande i flera år vet vilken resa jag gjorde innan jag blev sambo. Om allt krigande med träning och mat, om kärlek som kom och drog vidare. Jag har gjort några tafatta försök det senaste året, men motivationen har inte varit där. Viljan har saknats och framför allt målen. Men nu. Nu har jag en tydlig plan. Nu stryker jag tidigare resultat. Jag börjar om på noll. En flerårig plan ligger framför mig faktiskt. Något jag verkligen vill. Något jag brinner för. Första målet är Thailand i februari. Jag vill kunna vara med på en bild i bikini utan att skämmas. (skam om övervikt är ta mig tusan värt hur många inlägg om som helst, men jag tar det en annan dag)
-3.3 kg på två veckor. Idag gick jag min första mil igen. Det känns i benen. Öm i fotsulorna. Men jag är väldigt nöjd. Jag hade gjort upp en deal med mannen. Om jag inte orkar eller om det gör för ont nånstans får du komma och hämta mig! Men jag är ju en envis tös. Svetten rann ner i ögonen och fingrarna svullnade! Men jag är seg. Jag har ett envist huvud om jag har bestämt mig. Framför allt kände jag mig nästan oförskämt pigg fram till 9e kilometern. Sen fick jag lite småblåsor under trampdynorna. Men oj vad glad jag är att vara tillbaka på banan. Målen kommer jag till, lite längre fram. Tror att jag ska gå och spela lite saxofon. Idag är en väldigt bra dag att börja igen.
