Jag vaknar med ett ryck. Klockan är 02.08. Jag hör det där skriket, vrålet, väsandet som kännetecknar att han skall få ett epilepsianfall. På ingen tid alls är min kropp fullpumpad av adrenalin. Jag viskar nej, nej, nej och slänger mig över på hans sida sängen. Kör in en arm under hans kudde och viker den om hans huvud. Jag halvligger på honom för att han inte ska ramla ur sängen. Jag mumlar och talar långsamt. Lugnande fraser precis som jag gör vid dotterns krampanfall. Jag är här. Jag håller dig. Jag har dig. Det är snart över. Älskade, älskade hjärtat. Jag är här, lugn, bara lugn. Jag intalar mig att han hör mig, att det hjälper att stilla denna hjärna i brand. Hjärtat slår vilt. Han slutar att andas och paniken bubblar under ytan. Ögonen är vidöppna och hans ansikte är vitt som ett lakan. Skägget är dränkt i en sörja av saliv och blod. Lättnaden är enorm vid det djupa, men ändå kippande andetaget och det känns som om en liter vätska fyller hans lungor och jag borrar ner ansiktet i kudden. Kudden som nu är röd av blod och alldeles våt. Hela hans kropp är dränkt i svett och han börjar bli hal. När anfallet klingar över börjar nästa fas. 20, kanske 30 minuter av brottningsmatch med en man som är så mycket längre än jag. Armar och ben viftar och sparkar. Han försöker klia sig i ansiktet. Det kliar såklart med all vätska som klibbar. Alla vändningar i sängen och jag tänker “han kommer falla ur och dra huvudet i sängbordet, jag orkar inte hålla honom kvar”. Jag börjar bli trött och svettig även jag. Önskade att jag hade bättre kondition. Varit bättre förberedd. Så lugnar det sig. Han somnar i ett rosslande. Kinder och tunga är slappa och det stänker lite mer för varje andetag. Jag går upp och runt sängen. Ställer mig på hans sida och försöker få kontakt. I sömnen kliar han sig i skägget. Hostar, frustar och stönar. Jag hämtar en varm, våt trasa och torkar av honom försiktigt. Han tittar på mig med en blick som är skrämmande. Han vet inte vem jag är, han vet inte vad jag gör där. Han surnar till och viftar bort mig. Jag fortsätter att mumla hans namn för att få kontakt. När han börjar svara på tilltal och kan nicka ett -jag är ok. Då rasar min effektivitet och jag bryter ihop. Tårarna rasar och jag kramar honom tills han själv kan vingla ut i badrummet och tvätta av sig. Jag slänger kudde i tvätten och vakar, hög av adrenalin, tills hans somnar igen. 03.13 skickar jag ett sms till min chef, talar om att jag kommer lite sent, jag måste stanna kvar hemma och möta dottern vid bussen. Det tar ett tag innan jag lugnat mig och kan somna om, men jag gör det. Jag somnar om.
Efter ungefär en timme vaknar jag igen. Av samma vrål, samma väsande och vi tar om alltihop en gång till. Just där och just då är det som om det är någon annan som arbetar i min kropp. Sista gången jag tittar på klockan är den 05.45. Om en timme ringer klockan och jag måste gå upp. En natt med en epileptiker är över. Otroligt trött, otroligt sliten och otroligt känslosam.
Jag är så tacksam för att han är ok. Jag är så innerligt tacksam för att han nu varit anfallsfri i många, många månader. Jag önskar att medicineringen är rätt. Jag önskar att livsstilen är den rätta. Jag hoppas att jag aldrig får uppleva en sådan natt igen.
