I morgon börjar jag mitt nya jobb. Tjohoo för en lång och helt fantastisk sommar!
Det är också nu ikväll som jag faktiskt börjar känna lite nervositet. Eller om det är lite prestationsångest. Jag vill ju alltid prestera, tänk om.. Nä det kommer gå bra!
Något som få ännu vet är att jag sa upp mig i våras. Utan att ha något nytt jobb på gång. Jag blev så arg så jag tog ett steg rakt ut i intet. Chansade och drog en enorm vinstlott!
Det var ett beslut som jag hade grunnat på ett ganska bra tag, några månader i alla fall. Företaget där jag arbetade blev sålt till nya ägare vars affärsidé inte var något jag kände att jag kunde stå för. Den seriositet och kvalitetsnivå som vi hade, med provtagningar, mätningar och gediget grundarbete var inte längre så viktig. Det var i alla fall den uppfattningen vi fick. Allt det som jag arbetade hårt för, försökte några ändra till katalogförsäljning med hjälp av djungelkalsonger, sexism och allmänt trams. Jag kände att jag blev placerad i en låda som var omöjlig att ta mig ur. Kategoriserad utan tillfrågan, sidosatt, avsatt. Jag velade länge då jag verkligen älskade alla samtal och konversationer jag hade med kunder. Det där är min grej och jag gjorde ett fenomenalt bra jobb! Jag tyckte oerhört bra om mina kollegor och vi hade alltid väldigt roligt och en god stämning på kontoret. Tills något hände.
Små ord längs vägen som satte sina spår. Om arbetsinsatser, brandsläckning och viss mån av diskriminering som tillslut fick ett stor “nu är det nog” när min sedan länge planerade semester drogs in. Att ens föreslå en delad semester när det är lag på 4 veckors sammanhållande gjorde mig så trött att jag bara sa upp mig. Jag blev arg.
Nu går jag vidare till en jätteorganisation. Tar ett kliv till i karriären (teknisk säljare), mer förmåner, mer i lön. Större utmaning. Dessutom en enda kollega och en chef som är helt övertygade om att jag kommer att göra ett bra jobb. Och det är jag också!
Önska mig lycka till i morgon! Nu kör vi!
Hej Lindab!
