När jag sätter mig på hotellets sängkant i bara trosorna tittar jag ut över det mörknande torget. Mannen som står vid sin cykel står kvar där tre våningar ned, han stod där även när jag kom in efter middagen. Vad konstigt, han måste vänta på någon. Det ser ut som om han tittar på mig. Plötsligt är min kaxiga tanke jag hade alldeles nyss om att det inte gör något om någon ser mig, bara för att jag vill se ut, som bortblåst. En kall kår drar längs kroppen, pulsen ökar och jag släcker snabbt lampan och kryper ner under täcket. Tänk om det är en blottare? Rörde figuren inte på sig? Det såg verkligen ut som om det var en jättelång kappa. Han kanske står där och spanar efter hotellgäster ofta?
Jag vågar inte titta ut över torget på en stund. Jag tänker att jag kanske lite snabbt skulle tassa upp och dra för gardinen hela vägen. Sedan vänjer sig ögonen vid mörkret och jag tittar ner. Han står kvar. Tittar förvisso inte alls uppåt, för det är då jag ser det. Det är inte alls någon man, det är en stolpe!
God natt och hälsningar från Kolding, Danmark.
