Aldrig har ni väl tittat på de andras fat när ni går in på ett fik??
Jaså, det har ni ja. Det gör jag med. Alltid. Jag måste ju kolla in vad som ser gott ut, ser de ut att njuta? vem äter vad? Hur mycket äter de? Ser de tjocka ut? Och visst tänker jag samtidigt att den där tårtbiten såg god ut. Sitter det nån stackare med två bitar av något eller flera kakor så tänker jag “oj, ska han/hon äta allt det där?” Skulle det dessutom vara så att den stackaren var lite rundare lagt än vad genomsnittet är, skulle jag utan tveka tänka, “men sluta ät massa tårta, tjockis, det där blir du ju inte smalare av”.
Givetvis har ju dessa elaka tankar lett till att jag själv inte riktigt kan njuta av att gå på café. För jag kan ju inte köpa mig en tårtbit, hur skulle det se ut? “Ha, ska du som är så tjock äta tårta”? Jag kan ju bara höra allas tankar på hela caféet. Nej, mina cafébesök blir således en jobbig lidelse där jag letar i disken efter det som ser mest nyttigt ut. En smörgås med massa krasse som trillar ut från alla håll, som inte går att hålla i för att alla små jobbiga krasseskott bara väller ner i knät, ut på tallriken, över brickan, några skott som gärna lägger sig på grannens tårtbit, som för tillfället ser förträffligt underbart god ut. Men det ser ju nyttigt ut, med min krassesmörgås och förfärligt äckligt är det.
