Jag måste ju erkänna att det går sådär. Mina båda hjärnhalvor kämpar på glatt med glada tillrop om hur roligt det är att gå ner i vikt, men det går helt enkelt sådär. Det kommer hela tiden något emellan, jag bjuds på fika, erbjuds tårta, glass. Och jag kan ju inte tacka nej, jag har bara inte det i mig. Jag är artig och väluppfostrad, erbjuds man något tackar man ja och äter oavsett om det är skitäckligt. Le och vinka!
Men jag skall inte misströsta. Misströsta, det var ett kul ord. Misströsta, misse, kissemiss. Min katt är ju inte tjock och hon får äta hur mycket hon vill! Torrfoder, kanske det man ska ta. Kan hon, kan väl jag. Eller nä.. inte katt-trösta mig. Så lågt sjunker jag inte.
Varför blir inte katter feta? Fast jo det blir det ju, min förra katt var jättetjock om han fick fri tillgång till torrfoder. men så var han ju inte ute så mycket heller. Hon jag har nu är ju ute och jagar hela tiden. Ah, så katter måste med springa för att hålla formen.
Mmm idag, idag ska jag träna!
