Någon gång i min 5-åriga bloggkarriär skrev jag ett inlägg som hette; “Detta är ingen jävla modeblogg!” Men jag kan inte hitta det inlägget, för det var ju någon i min närhet, som var/är så himla bra på det här med datorer och IT och som lyckades med konststycket att slarva bort alla mina ca 400 inlägg. Men hur som helst, saker och ting förändras och här kommer faktiskt ett inlägg som handlar just om mode.
Jag har aldrig kunnat köpa mig några märkeskläder. När jag var barn hade vi nog inte pengarna och jag var väl egentligen alltid för stor. I vuxen ålder har det definitivt varit så. Jag har ibland gått in på nån finare avdelning på NK eller till och med på Åhléns i Stockholm men alltid känt mig son en elefant och sett hur blickarna tittat och dömt. Jag hatar de där blickarna. Det gör att jag helst går och shoppar kläder själv och jag håller mig till de avdelningar där jag vet att kläder passar. Den bakre hörnan med texten “stora storlekar”. Tantiga tröjor och byxor med gummiband i midjan. Det har också gjort att jag inte haft sådär jättestort intresse av att följa de stora modehuset eller nyskapande designers. Jag har tyckt om kläder men mer varit tvungen att välja något som passar istället för något som jag verkligen tycker om.
I takt med att jag nu tappat kilon, har intresset för kläder vaknat lite. Jag har börjat fundera på hur jag vill vara klädd. Hur vill jag gå klädd på jobbet? hur vill jag gå klädd hemma? på fest? till vardags? Mitt Instagram har till stor del blivit ett modeflöde med Valentino, Elie Saab och Louboutin samt många av de andra stora modeskaparna och många gånger kan jag tycka att det sticker ut alldeles galet mycket och andra gånger hittar jag något som jag bara säger wow!
Som Alice Temperley. Jag fann henne i våras tror jag. Ibland går jag in på hennes hemsida och bara sitter och bläddrar bland kollektionerna, nyinkommet och bara önskar och drömmer. Det har aldrig hänt förut! Jag har skapat mig ett konto, får deras nyhetsbrev och gjort mig en önskelista. Där ligger bara en klänning, men jag har lovat mig själv att den dagen jag når mitt mål, mitt viktmål, ska jag få köpa den. Den är så dyr! Men den är så vacker!
Redan nu kan jag känna pirret i magen av att kunna köpa en klänning som jag verkligen vill ha och inte bara en som passar och ser till att inte vara för tight över magen eller där valkarna på ryggen syns för mycket. En A-skuren klänning, absolut inte med en markerad midja. Gud nåde om den skulle vara tvärrandig! Ja, helt enkelt ett armétält vore bra.
Nu vill jag köpa en klänning som inte bara är där för att dölja utan för att vara fin. Få mig att känna mig fin!
Det är en helt ny värld som öppnar sig!
och visst är den helt underbar? Klickar ni här kommer ni till Temperleys hemsida! NJUT!
(och nej, det här inlägget är inte sponsrat av Temperleylondon, även om jag glatt hade tagit emot ett sådant erbjudande. Så hör av er, Temperley! Jag är idel öra 😀 )
