Vänsterfoten i stigbygeln, vänster hand håller i tyglarna och fram på sadeln och höger hand bak på sadeln. Studsa lite och sen kliver jag upp och svingar lätt över höger ben utan att dra foten i baken på hästen. Sätter mig mjukt ner i sadeln.
I mitt huvud ser det så ut. I praktiken är det inte riktigt så det ser ut. Det är lite mer…. oförklarbart med ord! Lite mer tungt. Jag har lite problem att komma upp helt enkelt och hittills har jag använt en pall. Men min underbara ridlärare är ju för härlig, “prova lite varje gång. Gör ett försök så kommer det att gå tillslut!”
Hade det inte varit för henne hade jag aldrig satt mig på en häst! Jag har sååå mycket att tacka för så lite. Det var en enorm utmaning att börja rida. Enorma hjärnspöken som behövde knuffas undan. Du anar nog inte vad du betytt!
Det är ju även dotterns ridlärare. Jag kan på fullt allvar säga att jag är sjuk imponerad över tålamodet. Jag hade för länge sedan blivit irriterad och skällt på barn som inte lyssnar, som börjar gråta för att de är trötta, hungriga och bara egentligen vill åka hem! Men hon bara fortsätter, med samma sprudlande energi! Vecka efter vecka. Lika glad! Vi föräldrar som sitter och tittar på kommenterar nästa varje vecka hur bra hon är, vilken utveckling hon har fått på våra barn. Och jag tänker att ett litet blogginlägg kan hon behöva. Så jag hoppas att du läser!
Idag meddelade hon att hon måste leta efter en ersättare till vår grupp. Vi vuxna nybörjare som aldrig sysslat med hästar förut. Hon hinner inte. Och herre gud, människan jobbar ju jämt och dessutom egna hästar och ridlektioner ovanpå! Fullt förståeligt, men du kommer att bli saknad! Jag hade nog inte vågat om det varit någon annan, en lärare jag inte kände. Du ska se att jag kommer sitta upp en dag, utan pall, och då är det helt och hållet din förtjänst!
Foto: Nicolina Ledel
