Så har jag då tagit de där allra första försiktiga staktagen. På riktiga skidor, med riktiga stavar, på alldeles riktig snö. Jag for 150 mil hemifrån för att göra min premiär på längdskidor! Jag fick låna ett par av min svägerska. Förmodligen inte alls avsedda för min bastanta hydda, ovallade men hej och hå vad det gick. Eller ja, det gled ju lite framåt i alla fall. Tills jag kom till en svacka. Det var en helt ofantlig nedförsbacke och sen lika brant uppför igen. Jag tänkte att jag måste vända om. Ta en annan väg runt ravinen. Jag stod och tittade jättelänge och fick glada tillrop av min man som jag tvingat med ut i spåret. Han har ju faktiskt åkt längdskidor flera gånger i sitt liv. Så där stod jag, på randen till en ravin. För den var säkert…. 75 cm djup!!
Det gick nästan bra. Jag klarade den helt förskräckliga nedförsbacken och näääästan hela uppförsbacken. Bristen på fästvalla gjorde sig drastiskt påmind och för att inte kasa tillbaka ner fick jag lägga i knäna och krypa upp under vilt gapskrattande, både från mig och mannen. Det positiv aär dock att det gick utmärkt att åka lite utför, jag kom raskt upp, utan all för stora rörelser och problem och vad som är det bästa av allt är att jag är riktigt sugen på att åka skidor!
Och jag har riktigt skön träningsvärk i triceps och i skulderbladen!
Dagen avslutades på Rånekölen, i by Råneå, med lite härlig pulkaåkning. Helt fantastiskt vilka möjligheter det finns till uteaktiviteter där uppe i Norrland. Dragna spår lite här och där och skidbackar (med lift!) i var och vartannat hörn. Det får nog allt bli en vintersemester snart med slalom och längdskidor och varma bad.
