Det är så himla sant. Jag måste lära mig att inte förvänta mig saker. Som ikväll. Jag hade lovat min dotter att vi skulle åka skidor ikväll. Det var ok väder, även om det blåste något så fruktansvärt ute vid kusten, men ok att åka skidor i tänkte jag. Planen var att vi skulle åkt i lördags men det regnade och det tyckte jag inte var roligt.
Så vi slängde i oss lite kvällsmat och drog på oss lämpliga kläder. Jag kan såhär i efterhand konstatera att långkalsonger och lite tjockare löpartights inte var rätt klädsel om benen. Jag behöver införskaffa något med lite mer vindskydd. Jag har nog aldrig haft så kalla skinkor, någonsin!!
Förra gången vi var och skidrade (nu kommer min man jubla över mitt ordval och göra high-five åt sig själv i luften, eftersom jag egentligen inte alls säger skidra utan att åka skidor) var det några plusgrader, det var ganska mjukt och kladdigt i spåren. Ganska uppkört. Det var liksom lite fluffigt att ramla i om ni förstår mig rätt.
Jag antog ju att det skulle vara likadant idag.
Det var det inte.
Det var bitande kallt. Säkert -1. Men detta gjorde att det var tokhårda spår. Det gjorde jätteont att ramla! Och jag och dottern är inte jättebra på att skidra ännu, så vi ramlar. Ganska ofta dessutom. Jag fick slänga mig några gånger för jag höll på att köra på dottern, som ville åka före mig. Nackdelen med det upplägget är att med min kroppstyngd får jag väldig fart i nedför och jag kan inte stanna! Men vi bytte plats och då gick det bättre. Jag fick till och med fixat den där kurvan där någon annan stackare kört omkull och satt ett jack i spåret. Alltså, jag klarade av att lyfta högerfoten och liksom flytta skidan i sidled lite för att hålla den kvar i spåret. Annars hade skidan valt att inte följa efter min kropp utan mer utåt i en sjysst split, som hände de två första varven. Det är nog ganska underhållande att bara vara publik när jag åker skidor.
Dessutom lånar jag skidor där. De måste vara helt obehandlade för herre min skapare vad det var bakhalt. Så fort det lutade lite, lite uppför hade jag enorma problem. Försökte jag mig på lite snabba tryck så försvann ena skidan bakåt och steget till full spagat var inte långt borta. Detta blev tyvärr en liten spärr, det gjorde att jag nästan fick gå i uppför. Jag vågade helt enkelt inte trycka på. Lite trist men jaja, tanken på att faktiskt köpa mig ett par egna skidor, anpassade för mig blir allt mer lockande. Kanske även till dottern, för hon tycker detta är jätteroligt. Vi får se hur vi gör. Men jag kan förstå Stina Nilsson i senaste Skiathlon-loppet som kämpade med bakhala klassiska skidor. Shit, det var jobbigt alltså!
Dessutom fick jag nog låna lite för korta stavar ikväll. Fast det vet jag inte egentligen. Men det kändes så. Kort.
Ikväll åkte vi 4km. Det tog lite drygt 30min. Jag åker alltså 8km på en timme. Vasaloppet skulle således ta lite drygt 11 timmar med dagens tempo och utan några pauser.
Jag har lite att jobba på….
och såhär ser jag ut med 3 underställströjor, 1 lite tjockare träningströja, 1 jacka och ytterligare en fleecejacka utanpå det. Michelingubbe; javisst! Men jag frös inte om överkroppen. Lärdom till nästa besök.
