Jag har i alla år trott att jag hatar snö. I den delen av landet där vi bor hör det mer till vanligheten. Att inte tycka om snö. Vi suckar när det blir minusgrader och svär lite lätt när det någon gång emellanåt snöar. Svär över att behöva skrapa rutorna på bilen.
Men jag har ändå ett skönt minne av slalom. Jag var i Hemsedal när jag var 14 år och jag minns än idag den där gröna backen. Hur jag i slutet av veckan kunde snyggt glida ner för det där flacka partiet. Jag har riktigt bra minnen från den där skidresan. 1998 gjorde jag om den. Eller nästan, jag tillbringade en helg i Åre. Samma sak där. Vansinnigt roligt!
Men sedan dess har det varit dåligt med skidåkning. Tills nu. Jag övertalade min familj om att vi skulle prova. Jag kollade vad en långhelg i Sälen skulle kosta och det var brutalt dyrt. I alla fall när vi faktiskt inte vet om vi tycker det är roligt eller ej. Så vi valde en lite billigare variant, fast väldigt mycket längre bort. Vi valde att åka till svärföräldrarna i Töre, Kalix och åka i de lokala backarna där liftkort kostar 40kr/dag.
Såhär efter två dagar i backen kan vi konstatera att vi alla tre tycker det är helt galet roligt. Detta är något vi ska göra igen. Känslan när skidorna kasar iväg och att jag faktiskt har kontroll, grejar att svänga och stanna utan problem. Gapflabbet när jag trillar i liften och bara inte kommer upp!
Fikorna i toppstugan och premiärtur på skoter. Jag måste ändra uppfattning. Jag älskar snö! Trötta, ömma kroppar som somnar tidigt. Allt i skenet av dansande norrsken över himmelen.
