När vi körde fram emot backen och tittade upp drog vi alla efter andan. Ska vi åka här?? Det kunde lika gärna ha varit störtloppsbacken i Garmisch-Partenkirchen. Dessutom en ny typ av lift som vi inte heller hade provat på. Dottern ville vända och åka hem. Mannen var tveksam och själv gjorde magen några volter och jag kände att ett toabesök vore nog inte helt fel.
Vi skulle ta oss an Rudträskbacken i Kalix. Något brantare än en pulkabacke i Södra Sverige. De 50-tal barn som redan befann sig i backe swishade ner hur enkelt som helst och hoppade och for ute bland granarna i ett huj. Aldrig tidigare hade jag känt mig så mycket som nybörjare som just nu.
Men jag gav mig inte. Jag tjatade på de andra två att nog skulle vi greja detta. Så vi hasade oss fram till liften och vi fick hjälp att komma iväg. Dottern föll när hon skulle av, landade väl lite tokigt med fötterna och det gjorde lite ont. Hon blev tvärsur, bara sådär som hon kan bli. Jag höll dock god min och peppade hur mycket som helst. Tjoade och skrattade och hejade på. Det gick sådär. På tredje försöket upp för liften brast mitt humör och jag skällde på dottern som var som en riktig grinolle. Jag sa till henne att gå in och sätta sig i fikastugan för att inte förpesta för mig som faktiskt ville åka. Då jädra började hon åka skidor och skrattade och hade jättekul. Jag kunde inte låta bli att fnissa jag heller och frågade vad som ände.
-Jo, mamma, jag kanske behöver någon som skäller på mig ibland för att jag ska våga.
Sen åkte vi hon och jag. I flera timmar. Upp och ner, up och ner. Tillslut satte hon även liften utan att trilla när hon skulle av och High-fives avlöste varandra. Mot slutet fick jag allt skärpa till mig för att inte vara efter ner i backen. Lilla störtloppsåkaren!
