Under ett par veckors tid hade vi gått och lett mot varandra. Så lyckliga. Så glada. VI hade äntligen lyckats. Vi gav varandra high-fives! Kanske lite fjantigt med så gör vi! Efter allt slit. Efter en viktresa utöver det vanliga. Kämpat, hoppats och undrat; skulle det nånsin gå? Men det gick! Vi gjorde det! Ett stort fett YES!
Den 6 maj cyklade jag Hallandsloppet, igen. För andra gången. Vi kapade tiden med lite drygt en timme. Vi vet egentligen inte för ingens klocka fungerade som den skulle. Så kan det gå när vi litar lite för mycket på tekniken. Men jag var så lycklig. Tills jag kom i mål. Jag hade så ont i magen. Instinkten sa mig att “dethär är inte rätt”. Mannen mötte mig i mål och var jätteglad för vår skull. Ville åka iväg och fira och äta lunch. Allt jag ville var att åka hem. Men jag sa inget. Inget mer än att jag var så trött och ville åka hem. Som tur är ville även de andra åka hem.
I bilen hem känner jag hur det strömmar ur mig. Jag sitter helt stilla. Hoppas att cykelbyxan tar upp det mesta. Jag förstår. Så fort vi kommer innanför dörren bryter jag ihop. Vi gråter, gråter och kramas. Just i de tläget är det svårt att inte klandra sig själv. Var det all träning? Var det loppet? Min operation? Min kropp?
Livet går vidare. Jag väljer att lyssna på alla kloka. Träning är något bra. Det är inte mitt fel. Jag tränar på. Mot min tjejklassiker. Jag missade första loppet, cyklingen, för en resa till USA. Men den var behövlig. Bara mannen och jag. Romantik i kubik i en hel vecka! Underbara platser, fantastisk mat, shopping och en känsla av att livet är rätt bra ändå.
Nu är det en vecka kvar. Om precis 7 dagar hoppas jag att jag sitter här i vår soffa med en medalj om halsen. Där ska det stå Vansbro tjejsim. På med kämparhatten och dags att plocka fram tävlingshornen. Livet knockade mig inte nu heller.
