Vansbrosimningen -tjejsimmet

Det var många förberedelser inför detta lopp. Inköp av våtdräkt. Bara det var en chansning. Jag måste erkänna att jag inte visste ett skvatt på vad jag gav mig in på. Läste mängder av artiklar, foruminlägg i ämnet. Konstaterade vilket dräkt jag SKULLE vilja ha, men att priset för den var allt för högt. Jag kanske inte ens tyckte om att simma i öppet vatten?

Så jag googlade. Efter den billigaste som gick att hitta. Sen var det det där med storleken. Enligt alla måttabeller skulle jag varit en bra bit över 1.80m. Det är ju lite intressant att vara för kort för sin vikt, det har jag alltid varit och är fortfarande. Men jag resonerade som så att eftersom jag töjer den på bredden borde den bli ganska lagom ändå. Och det funkade. Nästa steg var ju att komma i den. Det är hela uppvärmningen faktiskt. Att få i hela min rumpa i en våtdräkt kräver både tålamod och just mod. Men det går.

I söndags förmiddag när jag klev ur bilen i Vansbro och för första gången fick se älven jag skulle simma i  bubblade många frågor upp i huvudet.
Hur kallt skulle det var?
Skulle jag hamna sist i min startgrupp?
Hur fort simmar alla?
Skulle det bli mycket trängsel i vattnet?
Hur jobbigt skulle det bli med motströmmen?
Hur mycket skulle jag våga ta i början?

Mina tankar inför loppet slutade kring att jag skulle ta det lugnt i starten. Försöka hitta en lucka och kunna hålla mitt eget tempo. Försöka Crawla s¨å mycket som möjligt i ett lugnt och skönt tempo, för att öka och öka allteftersom. Jag var lite nervös. Lite spänd. Men det är bra. Jag brukar prestera bra när jag är lite på hugget.

Ett smart drag var att gå ner i älven och doppa mig innan start. Känna på kylan. Skvätta lite vatten i ansiktet. Jag kände mig som ett riktigt proffs!
Jag hade många tankar kring var jag skulle stå i starten. Långt fram, långt bak? Vi hade tittat på ett gäng andra statgrupper och jag konstaterade att de som är riktigt tända står längst fram, springer ner i vattnet och ger si iväg i ett rasande tempo. Riktigt så het är inte jag! Men inte heller så försiktig som damerna längst bak som promenerar ner och sedan kör lite svandopp ner i vattnet med försiktigt bröstsim.
Så jag valde en strategi att stå ganska långt fram, för att hellre bli omsimmad. Kunna hålla till höger för att undvika den värsta strömmen.

Det gick bra.  Jag fick en fin start. Jag märkte direkt att jag kunde simma om flera. anade min väg. Det var lite trångt stundom och emellanåt tappade jag rytmen. Fick motta en del sparkar och krafsande armar. Efter ett par hundra meter hade jag fått upp flåset och tänkte att jag minsann också kunde ta plats. Så jag började kryssa mig fram. Hittade luckor där de nog egentligen inte fanns. Tänkte en och annan tanke att de som inte simmade så fort kunde alt hållt längre åt höger och att de där tjattrande kompisarna allt kunde simmat efter varandra istället.

Det blev en hel del bröstsim. Jag ör helt klart inte van vid att crawla när det är fokl runtomkring mig. Jag är ju ingen supersimmare.  Jag har simmat 1000m på 26 min i bassäng som snabbast. Nu skulle jag simma i öppet vatten, motströms. Hur mycket längre tid skulle det ta? Jag har inte hunnit simträna så mycket som jag hade önskat denna sommar. Så jag satte mitt mål till 35-40 min. Skulle jag ta mig i mål nånstans däremellan skulle jag bli jättenöjd.

De sista 75m in mot målet blir det helt plötsligt folktomt framför mig och jag lägger in in skön crawlspurt. Vilken härlig känsla att sedan få sträcka upp handen och lägga den mot plattan. Höra pipet att nu är jag i mål.

Jag kravlar mig upp på rampen och känner hur hela kroppen faktiskt darrar. Jag är så på topp! Jag kunde simmat MYCKET längre idag! Waow vilken känsla!
Jag tittar på min klockan. 27.31. Va??? Under 30 min?
Den officiella tiden stannar på 27.03,9. I min sämre än mitt pb på sträckan i stilla bassäng. Jag är minst sagt nöjd. Näst intill euforisk!

Nu är min tjejklassiker igång. Del 1 av 4. Och jag kan knappt bärga mig till nästa deltävling.