Sommaren 2017 är den tid i mitt liv när jag når min bästa form i livet. Jag måste krasst erkänna att jag aldrig haft bättre kondition än nu. Även om min kondition fortfarande inte är så himla jättebra, så har jag aldrig varit starkare.
Cykelvasan kom fort i år. Jag hann inte med så himla många cykelpass som jag hade tänkt och var därför kanske lite nervös inför starten. Men å andra sidna kände jag viss trygghet. Jag kände til lbanan. Jag hade gjort det en gång tidigare, trots att förra årets lopp var en emotionell berg-och-dal-bana.
I år var vi en enorm skara. Förutom jag och min bror skulle även min svägerska och deras ena grabb köra. samtidigt hade vi tre extra vuxna och tre barn i hejjarklacken.
Morgonen var kylig, men vi hade en sen start så vi kunde vakna lugnt. Jag åt frukost när de andra ännu sov. Tog en kort morgonpromenad för att få igång kroppen. Byte om till racekläder och velade flera gånger på vad jag skulle ha på mig. Det var 11 grader i luften. Hur varm skulle jag bli?
Vi var i god tid till startfållan och jag försökte kör alite enkel uppvärmnin gbredvid cykeln. Hoppade, lite jumpng jacks, vevade lite med armarna för att få igång axlarna. Det kändes bra. Jag var lite kissnödig.
Starten gick och vi drog iväg i uppförsbackarna med siktet mot smågan. Jag fipplar lit emed min vänstra sko, jag får inte i klossen i pedalen. Tar några snabba tag för att få upp lite fart och testar igen. Det går inte. Så jag cyklar på, med en lös fot på en icke avsedd pedal för att inte sitta fast tämligen oskönt måste jag erkänna. Men vem vill stanna där mitt i uppförsbacken?
När vi väl når smågan känner jag mig hur pigg som helst, men jag stör mig på att jag inte får i min sko så jag vänder på foten, tänker att det måste sitta något i klossen. Då ser jag det. Jag har tappat en kruv så att hela klossen sitter snett. Jag skuttar bort till cykelservice i depån och undrar glatt om de har extra skruvar då jag har en skruv lös! De skrattar till lite och jag inser vad jag just sa och vänder upp dojan. Vilka killar, på under några sekunder har jag en ny skruv och vips, klickar jag i!
Vi rullar vidare och partiet mellan Smågan och mångsbodarna är något av en favorit. Riktigt härliga svaga utförslöpor och farten är hög. Sedan vänder det. i mitten av banan upp mot Eversberg är det sådär nästan uppför. Den typen av cyklilng som jag bara avskyr. jag blir trött i huvudet. Några km före Evertsberg får jag nån slags håll/kramp i vänster sida av magen. Stundtals är det så ill aatt jag tänker att jag får nog bryta i Evertsberg, för dethär går inte. Men det släpper och när vi når Evertsberg känner jag mig återigen pigg, fräsch och det är ju bara sååå kul! Hejarklacken som står vid varje depå är underbara och vi pratar med dem hur det känns. Brorsan är ARG! och ja.. vi får väl se hur det här ska sluta.
Nästa två sträckor är ju lite knepiga. Mycket backar och mycket folk. Att vara fyra stycken som ska hålla ihop, men 4 helt olika körstilar är ganska svårt. Jag är definitivt snabbast utför och drar ifrån i alla nedförsbackar. Medans min brorson definitiv är snabbast uppför. Helt galet snabbt uppför, så jag undrar om inte han också hade en elmotor. Vi andra är helt övertygad om detta. Det blir därför en hel del väntan, på varandra. När vi når Hökberg försöker jag peppa min brorsa att snart är det över. Snart är det nedför.
Sista 9 km in i mål är bara helt underbara. Snagt nedför, de sura folken har för länge sedan susat förbi och kvar är vi som skrattar, tjoar och ömsom beklagar oss över vem som placerat backarna här ute och underlaget är helt underbart att vykla på. Min kropp känns fortfarande pigg och jag slänger ett öga på min klocka på armen. Jodå nån stans mellan 5-6 timmar som var min tanke med loppet.
När vi väl når upploppet i mora är det så jäkla gött, jag kan dra på och spurta in i målet i år! (Tyvärr var både min man och dotter för upptagna med sina mobiltelefoner att de båda missade min målgång, vad säger man om den hejarklacken!)
Den officiella tiden blev 6.57. VA?? vava? Min klocka på armen står på 5.22. Vad i helvete? Det är då polletten ramlar ner. Autopaus. Vi har fikat bort 1h och 40 min längs vägen.
Jag är nog lite chockad. De där 5.22 känns mycket med rimligare än nästa 7. jag skäms nästan. Fikat i 1.40h. Galet. Men visst var det underhållande att ha så fin familj som hejade i varje depå, det var otroligt gött. Men nja, nästa år får det allt bli andra bullar – eller just det, inga bullar alls.
