När jag svängde runt hörnet och såg parkeringen och alla bilar som stod där tänkte jag att det var en himla massa folk. Jag blev lite pirrig. Men jag klev ur bilen och släntrade bort till entrédörren. Där inne var det ett myller av folk, säljare från alla kända skidmärken som stod och pratade ett avancerat språk med skidkunniga åkfantaster. Sportiga människor vars ögon glödde av alla nymodigheter. Själv kände jag mig som elefanten i rummet. Även om jag tappat en ansenlig mängd kilon de sista 2 åren så vad jag fortfarande bredast om baken i denna affär. Och jag kunde ingenting!
Jag var där för att köpa min allra första längdskidor! För att få riktigt bra hjälp med att fundera ut vad jag skall ha. Vad just jag behöver. Jag tassade runt en stund. Fingrade lite nervöst på snygga kolorerade skidor, såna jag sett på tv, som Kalla och Haag susar runt med. Förundrad och förvånad på samma gång. Tillslut kom en herre och frågade om han kunde hjälpa mig?
-Jaa, sa jag lite tveksamt. Jag skulle behöva ett par skidor, tror jag.
(Tror jag? Varför la jag ens till ett tror jag?)
Detta var starten på en dag som jag nog kommer att minnas ganska länge. Med ett myller av frågor om hur mycket jag åkt, hur mycket jag tänker att åka, hur jag vill använda dem, vad min plan är och vad som är målet. Att vara helt novis, nybörjare och köpa skidor med siktet mot vasaloppet var visst inte alls något konstigt. Det var jättevanligt. Även med skidor för min tyngd. Inget ovanligt alls. Jag var… ja, helt normal!
Efter en timme i skidbutiken, kanske ännu mer, och ett gäng skidor i en maskin som visade otroligt fina tal och kurvor som jag egentligen inte la någon större vikt vid att förstå, men nöjde mig med förklaring valde jag ett par sjysste skinskidor från Rossignol. Med Rottefella-bindning, som jag kan justera om jag 1: tappar i vikt fram till mitt mål i februari. 2: Justera glid/fäste alldeles själv.
Hur coolt som helst.
Det blev även pjäxor och stavar, ett superflott och mysigt ull-underställ från Kari Traa, som jag trånat efter i flera år (men alltid valt bort för jag tyckt de varit för dyra) samt en snygg skidjacka för längdåkning.
Ut kånkade jag på många härliga prylar. Lycklig, taggad, helt normal och väldigt mycket fattigare!
Tack Pölder sport för otroligt proffsig och välkomnande personal. Både ni och säljarna från alla märken! (och nej, det där hade jag inte betalt för att säga, det är jag alldeles för liten bloggare för. Men de ska verkligen ha beröm! Ni gjorde min dag och förmodligen en rejäl skjuts i min skidåkarkarriär!)
Följ mig gärna på Instagram @annaginstmark för att följa med lite närmare på min tokiga vardag från 135 kg överviktig, och trasig till mitt första delmål, Tjejklassikern.
