Jag låg i en blöt pöl, en bäck kanske, och försökte reda ut skidor, stavar och kroppsdelar. I +1, svag bris och klockan visade 06.51.
Jag hade tidigt i morse plågat mig ur sängen och gett mig av för att öva på längdskidåkning. Andra gången för i år. Närmaste spåret ligger nu 48 min hemifrån. Så det var tidigt klockan ringde i morse. Jag stapplade iväg längs banan, det går sådär. Jag tyckte ändå att jag fick till rätt så bra staktag. Åtminstone så kändes det i magen. Ni vet de där musklerna man skall ha på framsidan av kroppen *haha*
Efter 2,8 km slinker höger skidan ur spår. och jag kan inte svänga. Jag vet ju hur de gör, proffsen, de stampar runt och svängerobehindrat. Jag, jag kasar rakt fram, inser att det här går åt skogen men blir helt paralyserad och kasar av snöbanken, ner i diket.
Jag svär högt! Skidorna och stavarna korsar varandra och jag får först krångla mig ur stavarnas handledsband (eller vad det nu kan heta) och därefter försöka nå skidspännena för att lossa och ta mig upp! En av de där duktiga skidåkarna som också tagit sig dit i arla-timmen, stannade och frågade vänligt om det gick bra? Snällt, måste jag erkänna såhär i efterhand. Just där och då var jag så generad att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Jag tog mig upp på snövallen. snäppte på skidorna igen och började sakta staka mig till startområdet igen. Då kom tårarna. Jag grät och stakade. Grät och snorade. Tårarna rann och besvikelsen sköljde över mig. Jäkla skitsport.
Känslorna låg utanpå kroppen. Tvivlet kröp innanför skinnet och för första gången tänkte jag att jag aldrig kommer att ta mig i mål.
Ikväll har jag fått så många kramar av min familj att de tillsammans lyft mig tillbaka ut i spåret, mentalt. Jag och dottern sprang en runda och i duschen stod jag och visualiserade när jag glider in under den där skylten i Mora, och började grina igen. Just den där målfållan där jag bröt ihop efter min första vasa, cykelvasan.
6v kvar. Inte lika kaxig ikväll. I morgon gör vi ett nytt försök.
Bra kämpat Anna.