Första månaderna på 2019 hade jag alltså jobbat väldigt mycket, jag hade tagit på mig ett nytt uppdrag som ordförande i nämnd och jag var höggravid. Vi hade rivit en massa väggar och huset var i totalt kaos! Alldeles normalt. Samtidigt som vi nu byggde kök på nedervåningen hade vi snickarhjälp med att isolera taket på plan två. Inte nog med det valde vi att riva ut all gammal ventilation och föra samma de två separata systemet till ett gemensamt med ett nytt aggregat, större, på plan 2 som fint skulle ta hand om värmen i från luften och massa andra härliga trix som vi såklart var otroligt imponerade av men som nu helt har försvunnet ur minnet. Det bara finns, fungerar och sköter sitt.
Supersnygg röra där uppe faktiskt och vi fick vara väldigt försiktiga med var vi klev eftersom det nu saknades golv. Vi hade lagt ute lite golvspån på reglarna men de rörde sig och var lätt att trampa utanför. Vilket en av ventilationskillarna råkade ut för och hamnade halvt i vår garderob våningen under. Men han klarade sig oskadd som tur är.
Tillslut blev det dock lite vår, bebis kom och Helt plötsligt började de plocka takkupor och runt midsommar hade vi en alldeles ny och fin takkupa!
Men en ny takkupa skapade lite jobb. Vi valde att såga, grundmåla och ett lager färdigmålade brädor skulle fixas till snickarna. Eftersom jag är den händige i denna familj så målade jag och Joseph hängde hemma med Edith.
Men det blev väldigt bra! Det är också jag som har minst ont av höjder som fick asa runt på taket och måla en sista gång när fasaden väl satt på plats. Jag har några icke-snygga bilder på mitt arsle också, vilket min man tycker är vansinnigt roligt.
Med denna takkupa och isolering invändigt tackade vi snickarna för allt och valde att fortsätta själva. För att ekonomiskt ro det hela i land. Vi fick ofta den frågan när jag var som mest sliten. – Varför gör ni allt själva? Ja, pengar! Det är galet vad det kostar att bygga. Fy, sjutton. Vi har nog inte riktigt hämtat oss ännu.
