När vi sjunger sista tonerna får jag koncentrera mig för att inte fälla en tår. Stämningen i vår klang, i texten på stycket vi sjunger är så vackert. Sista sången på fredag. “När vi satt sista tonen, var stilla en stund, jag tror vi kommer skapa stämning” säger hon. Tankarna flyger under textens gång på alla de människor som finns i mitt liv just nu, på de som varit, som jag lämnat bakom mig, på de som betytt så otroligt mycket. Tankarna fortsätter till de som sårat, men framför allt på de som jag missbedömt. Jag sträcker ut min hand. Jag har öppnat upp. Jag tänker att ett förlåt kanske kommer en vacker dag. Men mina vänner kommer alltid att finnas.
“Stiger jag till himmelen finns du med mig där.
Lägger jag mig i dödens land, är du även där.
Tog jag morgonens vingar, gick jag till vila i havet,
skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.”
Texten är skriven med stor bokstav i Du. Gud är den som menas. Men för mig betyder texten något annat. jag tror inte på Gud. Hen kan onekligen vara så elak. För mig betyder denna text att du, min man elelr bäste vän alltid kommer finnas där.
Ikväll har jag ont i ryggen. Det har kommit smygande. Jag har nog egentligen haft ont i ryggen i ett halvår, men då jag varit på fötterna på dagarna har det funkat bra sträcka ut rygen framåt. Det går inte längre. Det är så stelt och hårt mellan mina skuldror. Det sticker och killar i musklerna som drar ihop sig. Och det gör för jävla ont! (Ber om ursäkt men ett sådant kraftord behövdes här!) Jag har bokat tid hos kiropraktor. Jag kan nu konstatera efter 2 månader med stillasittande kontorsarbete, ingen träningn över huvud taget att tala om, rätt kass kost, många kalas och allt för många fikor, god mat och desserter, att min vardag är tillbaks där jag var för några år sedan. Sockret har fått makten över mig och behovet att fylla på min kropp med den drog som samtidigt sänker mig är enorm. Jag börjar känna de gamla känslorna för min kropp. Avskyn och hatet pyr och jag vill dölja min mage, en kofta eller sjal. Jag skäms och blir tämligen ledsen när jag ser min egen spegelbild. Jag har nu gått upp 10 kg. Något jag svor att jag aldrig skulle göra igen. Ännu en gång måste jag hitta den motivationsfaktor som ger mig kraften. Ännu en gång måste jag ta ett kliv utanför min komfortzon och bryta alla vanor. Då var mitt enda mål, bli smal och hitta en man. Vad som hände sedan är nu passé, men det tog hårt. Idag har jag en fin Norrlänning, min gos. Men jag måste hitta den glöd jag en gång besatt….
På fredag får jag koncentrera mig för att inte fälla en tår. För allt som varit. Nu börjar jag om. Vi börjar om och det kommer bli fantastiskt bra. Nu ska jag planera lite mat till påsk, då jag inte är hemma, men i alla fall på fötterna. Och gnossar lite på mina hälsporrar istället.
