Jag kände att jag bara måste ut. Ut och springa. Så många tankar som flyger. Huvudvärken kom krypande under eftermiddagen. Ibland funderar jag på hur ord klingar i andras öron kontra hur jag uppfattar dem. Uttrycker jag mig på rätt sätt? Förstår de vad jag säger? Uppfattar jag deras ord som de tänkt?
Jag var bara tvungen att ge mig ut en stund. Inget rensar så väl som att plåga kroppen. Låta fötterna trampa. Låta huvudvärken pumpas ut i blodet, ut ur kroppen med svetten. Det är en skön känsla som sprider sig i kroppen när jag kämpar upp, springer upp för den branta backen. Hjärtat slår så det nästan hoppar ur bröstkorgen men jag kommer upp. Jag ger mig inte. Uppe över krönet möts jag av solen som sakta är på väg ner. Med strålarna lysandes i mitt svettiga ansikte, den svala bris som bildas runt mig när jag springer framåt, diset och dimman som sakta blandas över ängarna, knastret från grusvägen under mina fötter kan jag inte låta bli att le. Stumma, trötta ben och skinkor. Men en kapning av tiden med råge. Nytt PB på den där rundan.
En enda låt följde mig hela rundan. Running to the sea. På repeat. Den där basgången bär mig.
And the river grows inside of me
